Camilla Lindholms tri-blogg

Nya tag igen då :)

Av Camilla Lindholm - 2012-08-13 09:28

Tiden går och nästan hela sommaren har nu passerat. Långsamt blir jag bättre och denna vecka är det tänkt att jag ska börja träna lite lite mer vilket betyder en si så där 10-14h. Håll tummarna för att huvudet sitter kvar och armar och ben svarar - som jag längtar att få känna fart i steget och susa fram i simhallen och på vägarna. Det är ändå något visst med att känna sig stark och  i form. Och, extra taggad blir man efter att grymma Lisa tog silver i OS och adepter och vänner presterat fantastiskt i Köpenhamn Challenge igår. Motiverande till tusen verkligen. En hjärnskada läker i sin egen takt och jag har ödmjukt fått lära mig tålamod men utan hjälp från mina terapeuter (osteopati o kranial-sakralterapi är tex grymt för läkande hjärnhinnor) hade det gått betydligt långsammare. 


Ett sundhetstecken är att ja så smått börjar fundera på eventuella tävlingar, allt beroende av hur läkprocessen går naturligtvis men ett rimligt mål kanske är dec-jan och då pratar vi knappast europa ;). Om någon har kontakter i Sydafrika o känner till någon med ett billigt boende nära Stellenbosch - hojta till :). Det vore en dröm att få åka dit o träna.

Ketchupeffekten

Av Camilla Lindholm - 2012-06-27 20:13

Först kommer ingenting, sen kommer ingenting och sen får man hela flaskans innehåll på tallriken. Det är väl det som brukar kallas för ketchupeffekten, eller som i mitt fall att det händer massor  av saker på en gång. Nu kan jag i och för sig inte hävda att det är helt rättvisande då jag def inte haft ett innehållslöst liv innan allt detta hände - tvärtom har det alltid hänt saker när jag är i farten. Ibland bra och ibland mindre bra. Den senaste tiden i mitt och Patriks liv så har det hänt mycket som jag för tillfället inte kategoriserar under bra saker. Men å andra sidan kan man inte veta om det är bra eller dåligt i långa loppet förrän man ridit ut stormen och lärt sig sina läxor. 


Egentligen kan jag nog gå så långt tillbaka som till min mors bortgång för snart 1.5år sedan. Hon försvann snabbt och utan att jag hann säga adjö vilket var en chockartad upplevelse när det skedde. Samtidigt var vi mitt uppe i en total husrenovering som kostade energi och kraft plus att jag försökte komma tillbaka efter en ljumskskada. Andra saker som skedde var bla:

att jag blev gravid (iofs fantasiskt men innebar en stor omställning)

Blev påkörd av en senil farbror när jag var höggravid

Födde en fantastisk flicka och försökte ställa om till mamma

Strax efter hemkomst slutade tvättmaskin och torktumlare plötsligt att fungera (ibland känns även dessa små irritationsmoment jobbiga :))

Min bil totalförstördes av ett gäng idioter som tyckte det var ett lämpligt lördagsnöje

Allt vi ställde framför vår dörr - lyktor etc försvann på nätterna (dock ej soporna av någon anledning ;))

Någon snodde ALLA mina kläder på badhuset och där stod jag helt naken med en hungrig Caisa i famnen och Patrik fick rycka ut, vilket han gjort många gånger på sistone

Samma gäng (antar jag) totalkvaddade min bil igen....

Blir magsjuk 2dagar innan EM och förkyld till och från sedan dess tills jag....

av någon okänd anledning vurpar på cykeln med hjärnskakning, inre blödning och kristallsjukan som resultat

Patrik och jag glömde husnyckeln (+ alla andra nycklar också)på midsommarafton i låset några timmar och vips hade någon snott dem

Vaknar i förrgår av att Patriks pappa ringer och säger att han ramlat varpå Patrik får agera ambulans igen och köra honom till akuten. 

Samtidigt blir det stopp i vasken samt att tvättmaskinen och torktumlaren lägger av igen...

Stackars Patrik som skulle haft semester i två veckor nu.....istället fick han sköta om mig, Caisa och nu  sin far....och ställa in två veckors semester för att hinna ikapp allt jobb som "råkade" hopa sig samtidigt. 


Detta är bara ett urval av vad som hänt det senaste 1.5året Tack och lov har det hänt många roliga och bra saker också, varav Caisa och min EM vinst kanske är de främsta.  så det kanske är lite orättvist att jag bara listat några av de jobbiga sakerna. Men jag kan inte låta bli att undra om det är slut i ketchupflaskan nu eller om det kommer att komma ur fler saker. Det hade varit skönt att bara få träna och vara mamma tex. Dock måste jag få tillägga att jag verkligen är trackssam. Jag är en fantastisk lyckligt lottad person men massor av skyddsänglar runt omkring mig. Jag kalla dem det eftersom jag nu märkt hur mycket de betyder för mig och hur mycket gott de har gjort mig. Det är ni alla mina vänner, familj och undergörare (terapeuter) som är mina skyddsänglar. Dessutom är jag övertygad om att jag/vi ska lära oss något av allt som händer, både bra och dåliga saker. Så i slutändan kanske jag i stället bör vara tacksam. För jag vet också att mina problem för många andra bara är småpotatis -men som alltid kan man bara jämföra med sig själv :). 




Ur dvalan.....

Av Camilla Lindholm - 2012-05-18 11:17

Phua vilken pärs det har varit. Efter magsjukan vars sviter fortfarande ger sig till känna genom en orolig och öm mage och lite andra besvär så börjar jag skönja ljuset i tunneln. I efterhand kan jag konstatera att det nog inte var jättebra att starta på EM inte heller att springa Springtime veckan efter, vilket även tiden visade.  Ca 80% av immunförsvaret sitter i magen så när denna drabbades slogs även immunförsvaret ut och vips fångade jag även upp ett mysigt litet virus som hindrat mig från behövlig nattsömn genom att jag hostat som en galning hela nätterna igenom. Faktum är att jag fortfarande är trött och känner mig lite under isen, dock började jag träna lite försiktigt i måndags. Som hjälp för mina stackars njurar och binjurar som fått sig en törn fick jag mig en underbar sakral-kranial-behandling av Ulla på www.kostverkstaden.com. Jag passade också på att göra en hårmineralanalys och väntar spänt på att få på papper hur det står till med min stackars lekamen. Därefter blir det lättare att se vad som fattas den. Nu kör jag stenhårt med diverse lactobaciller för att bygga upp tarmfloran igen. Och, nu snackar vi inte berikad fil eller den typen av produkter utan mängder av hounug från www.doktorhonung.se och lactobaciller från Great Earth - vi snackar alltså miljarder av goda bakterier :).


Till helgen dvs i morgon är det dags för Caisas namnceremoni. Varken Patrik eller jag är med i svenska kyrkan så regelrätt dop blir det inte - det får hon göra senare ifall hon känner för det. Vi kommer istället som sagt var ha en ceremoni här hemma och förhoppningsvis blir vädret lite finare än gårdagens misär. Jag lyckades pricka in värsta stormen med regn o hagel både under min cykeltur och löptur. Snälla våren tveka inte längre.....

Såhär några dagar efteråt är det nästan komiskt det som hände i Holland. Tydligen var det inte meningen att jag skulle köra denna tävling - en favorit som jag vunnit 2år i rad. Strul har det varit en bra bit innan denna tävling men låt mig börja från torsdagen vår avresedag. Jag vaknar med ett lätt sting i magen men väljer inte att fästa mig för mycket vid det mer än att vänta med frukosten några timmar. Vid 12 tiden får jag i mig en hemgjord bananpannkaka som jag lika förvånat spyr upp igen. Mer än så får jag inte i mig mat- och dryckesväg det dygnet. Istället blir Patrik tvungen att köra hela sträckan till Holland och natten präglas av mag-, led-, muskelvärk samt feber. Kommer ihåg att jag ojjade mig ofantligt över att behöva gå två meter till Caisas säng och amma henne. Fredag morgon var en tv-intervju inplanerad. Jag fixade att genomföra denna men har (kanske) tack och lov inte sett resultatet. 


På fredagen strömmade alla atleter till och det kändes kul att träffa alla härliga duathleter igen även om jag kände mig som en negativ humörsänkare där jag gick med min magknip o ömma lekamen. Det märkliga var att jag aldrig tycktes bli särskilt mycket bättre. På lördagen fick Anthony Le Duey och jag äran att läsa upp The Athletes Statement där vi proklamerar eventet öppnat och vikten av att tävla fair. Jag fick äran att göra det i Zofingen sist jag tävlade där och liksom då kände jag en stor ära inför uppdraget. 


Tävlingsdagen började med att jag tvingade i mig 2 bananer och någon matsked yoghurt - tugg tugg svälj. Därefter värmde jag upp som om jag var världen mest pigga och ignorerade den spaka och mjuka känslan i benen. Vid startskottet sprintade en holländska iväg som om det vore en 100m-final. Det kan tilläggas att hon var kortdistansare och hade senare inget att hämta i medaljstriden. Jag valde att försöka hänga klungan som tyckte inte sprang så vansinnigt snabbt som jag befarat. Tack och lov var bansträckningen aningen kortare i år och för mig som inte har den där riktiga snabbheten i kroppen ännu var det ett gott tecken. Men det var typ det enda positiva. I slutet av första varvet av 6, eller kanske vara det bara efter halva kom verkligheten ikapp och benen kändes plötsligt som om de var ute på sista varvet på andra löpningen. Jag var inte ens andfådd bara så tung och tom i benen. Det gick inte att springa alls och när jag fann mig själv jogga avbröt jag loppet efter 4 varv. Så trist och så ledsen jag var. Jag ville så gärna leverera och visa alla mammor och potentiella mammor att det går att komma tillbaka snabbt efter en förlossning. All energi har varit så fokuserad mot detta event så att när det abrupt tog slut kändes det så tomt. Därför är det bra att vila några dagar......och nu är jag ändå glad att jag åkte dit och fick uppleva tävlingskänslan igen :). Som jag längtat!


Nu väntar ytterligare någon dags vila då magen inte alls är sig lik....envist som synden verkar det vara. Men jag är övertygad om att sjukan ändock mött sin överkvinna - jag är envisheten själv och kommer snart vara på benen igen. 

Hemma igen

Av Camilla Lindholm - 2012-04-20 11:10

och avsaknaden av att bara kila ner två trappor till ett framdukat frukost och middagsbord är total. Dagens ständiga fråga är numera - vad ska vi äta i dag då? Något som man kanske inte kan äta som huvudmål men ändock är fantastiskt gott är hemgjort mandelsmör som jag fått dille på. Det gäller att vara ihärdig men är man det så är det relativt lätt att frambringa. Man bara mixar mandel och när det blivit smör så tillsätter man lite sötma och salt - klart :)! Blandar man detta med ägg och banan så får man dessutom supergoda bananpannkakor utan mjöl. Jag har nämligen bestämt mig för att försöka utesluta allt vetemjöl ur kosten då jag tydligen tillsammans med öl och svamp inte tål detta. Igår gjorde jag nämligen en test som visade just detta och visst jag hade haft det på känn, men genom ett trollslag förvandla en stark kropp till en svag massa var en ögonöppnare. Så tydligt blev utslaget! 


Något mer trevligt med hemkomsten var det paket från shimano som låg och väntade på mig innehållande två hjälmar från Giro, ett par cykelskor från Shimano och två snabba tubdäck från Vittoria. Nu är det bara ut och köra :)

Ny svensk social app: Mindsneak!